Det känns rätt så konstigt att skriva i en blogg igen. Har försökt tidigare, och ett tag var jag faktiskt riktigt duktig, men sen så rann det ut i sanden.
Men men, nya tider, nytt försök.

Tänkte i alla fall att detta första inlägg ska vara som en enkel presentation av mig själv. De flesta av er som tittar in här gör det säkert av nyfikenhet just för att bloggen är länkad till Facebook, och då innebär det med andra ord att ni redan känner mig eller i alla fall någorlunda vet vem jag är.

Men något som inte alla vet är varför jag kallar mig för Znowztar i internetsammanhang. Det började med att jag antog det namnet då jag skapade en MSN adress och sedan blev det som min mer anonyma identitet på internet. Namnet hittas på de flesta ställen jag varit/är medlem på - och då på facebook till exempel, även om mitt fullständiga namn finns där också.

Idag är jag en student på snart 21 år som studerar i Linköping. Jag bor i en mysig lägenhet men tror att det inte dröjer länge förrän jag kommer flytta - då studierna kommer att fortsätta i Norrköping till hösten. Är nu också överlycklig över att våren ÄNTLIGEN är här. Det innebär att man numera kan ta den härliga trogna Mustangen (och då talar jag om min cykel, haha) till träningen - något som jag längtat efter sedan vintern kom med sitt snötäcke. Ljusare kvällar, lagom temperatur, blommer och koltrastar som sjunger om nätterna är vad som fyller tillvaron här - och jag blir alltmer övertygad om att våren egentligen är min absolut bästa årstid.

Jag delar livet för närvarande med en hamster som för mig är en enda stor slump. En lyckad slump. För mig var hamstrar något litet och halvt patetiskt - för att inte tala om ett fullkomligt misslyckat husdjur att ge till ett barn då de är nattaktiva. Men uppfattningen ändrades i samband med att syrran fick sin första hamster och i januari hade jag ett svart-vitt yrväder på knappt åtta veckor som bodde på mitt rum (och ute i köket nattetid). Det roliga med Tjorven, som min lilla tuffsboll heter, är att hon påminner så jäkla mycket om mig själv. Hon är liten, envis, sjusovare och tycks ha Spindelmannen som heroisk förebild då hon varje kväll motionerar genom att klättra på burväggarna. Hon är en "vän" på många vis också då hon fyller ut tomrummet och ensamheten som jag ibland kan uppleva, och får mig att le stort varje kväll då hon med stora, parabolliknande öron sitter och tittar på mig när jag jobbar vid datorn. Det är till och med så att tuffa, starka människor som min pappa mjuknade för henne då hon visade upp sig i sin hamsterboll på köksgolvet.

Nog pratat om henne - jag misstänker att du kanske kan identifiera dig lite med känslorna jag hyser för henne. Jag ser dessutom att min första bloggtext mer börjar likna en novell, så det smartaste jag kan göra nu är att runda av och klicka på "spara-knappen".

Nu kan jag i alla fall sova gott i vetskapen om att jag gjort en insats för bloggskrivandet som jag hoppas ska hjälpa mig med skriftspråksutvecklingen samt bara få pysa ur ibland när tankarna blir för många.

Kramar Lisa